Endast två procent av världens befolkning kan vara medlemmar. Vissa drömmer om att vara en av dem. Andra föraktar hela fenomenet. Magnus Carlsson beger sig till Guldheden för att göra det avgörande inträdesprovet. Kommer det att förändra hans liv?
Jag är nervös. Riktigt nervös. Framför mig ligger ett slitet rött provhäfte som ser ut att ha hängt med sedan mitten av 90-talet. Bredvid provhäftet en ljusgrön stiftpenna och ett enkelt armbandsur med tidtagarfunktion.
Det är tyst i lokalen. Inget småprat. Bara en handfull sammanbitna ansikten med blickarna riktade rakt fram. Jag noterar pulsklockor på flera handleder. Som om det var en fysisk och inte mental utmaning vi hade framför oss.
Men precis som i löpning eller annan idrott finns ett tävlingsmoment i situationen. Ett mätande och jämförande. Ett sållande av agnarna från vetet.
Nu sitter jag här. Det tog mig tio år att komma hit. Och snart börjar mina 20 minuter.
Ända sedan barnsben har jag varit uppslukad av problemlösning. Matematik. Att lösa ekvationer och se mönster i talföljder. Det har bara funnits där.
På högstadiet började jag göra IQ-tester på nätet. Under gymnasiet lärde jag mig att lösa Rubiks kub på under två minuter. Jag tänkte ofta att jag nog skulle kunna kvalificera mig för medlemskap i Mensa. Det gick till och med så långt att min pappa erbjöd sig att betala för intagningsprovet. Men det var 18-årsgräns och blev aldrig av. Sedan föll det i glömska.
Men så, fem år efter examen, ser jag någon i mitt twitterflöde prata om Mensa. Plötsligt blir jag sugen. Jag går in på Mensas hemsida och gör deras provtest på 24 frågor. Symboler roterar, vänds och vrids på skärmen framför mig. Mönster ska spåras, svarsalternativ väljas. Till slut står resultatet skrivet på skärmen.
Alla rätt.
Utifrån detta beräknas min IQ till över 126 och mina chanser att komma med i Mensa är ›goda‹.
Plötsligt känner jag ett kall. Några dagar senare tar jag fram visa-kortet och betalar 300 kronor för att få göra deras stora antagningstest.
Som barn föreställde jag mig Mensa som något storslaget och aningen mystiskt. Genier, forskare och akademiker. En högborg av skinnmöbler, cognac och mahogny där rummen fylldes av sofistikerade samtal.
I verkligheten leder fumligt uppklistrade A4-ark mig mot provlokalen; en liten aktivitetslokal i källaren till ett hyreshus i Guldheden. Luften är unken och väggarna pryds av simpel Ikea-konst i starka färger.
Provledaren är en man i 30-årsåldern med tweedkavaj och tjockt skägg. Han hälsar mig välkommen, förser mig med en penna med Mensalogga och en svarsblankett.
Stel som en pinne står han framför oss. Jag hinner tänka att han förmodligen inte har så många vänner innan han harklar sig och tar till orda.
»Vet ni hur många medlemmar Mensa Sverige har?«
Efter en stunds tystnad gissar någon på fyra tusen, men möts av svaret att det snarare är runt tre tusen.
»Det finns ett stort intresse för intelligens nu, och det finns en väldig potential« fortsätter provledaren. »Ungefär två procent av befolkningen har den här IQ: n, vilket innebär att det finns 180 000 potentiella medlemmar i Sverige. Vi vill växa och nu hoppas jag att flera av er kommer med.«
180 000 personer. Var femtionde svensk. Fler än så är det inte som har vad som krävs för att bli medlemmar. Två procent av ett lands befolkning.
Föreningen Mensa bildades i England strax efter andra världskrigets slut. 1964 nådde föreningen Sverige, genom den amerikanske reklamaren Jay Albrecht som då bodde i Stockholm. Unga män anordnade IQ-tester för 25 kronor per deltagare och föreningens medlemsantal växte. Man anordnade ölprovningar och pratade science fiction.
Fyra år senare bestämde sig Jay Albrecht för att flytta tillbaka till USA. Och när den starkast brinnande eldsjälen lämnade landet höll den svenska falangen på att dö ut. Under 70-talet bestod föreningen bara av ett tiotal personer.
De få mensanerna som fanns kvar gick ihop med sina norska vänner och bildade en gemensam förening under slutet av 70-talet. Intresset väcktes sakta igen och 1986 hade föreningen vuxit till nästan 200 personer. Den svenska falangen bröt sig åter ur och det bildades ett nytt helsvenskt Mensa. Man fortsatte med sina tester och rörelsen växte under 90-talet. Vid millennieskiftet hade föreningen 600 medlemmar.
Sen kom explosionen. Under 2000-talet har antalet medlemmar ökat kraftigt och idag har Mensa, enligt egen uppgift, 3 600 medlemmar, vars gemensamma nämnare är att de alla har ett IQ över 131.
Mensas plötsliga tillväxt kan tyckas lite märklig. För samtidigt som deras medlemsantal stigit så tycks intresset för IQ bland gemene man svalnat betydligt. IQ-gurun Jola Sigmonds frågespalter, som var ständigt närvarande i kvällstidningarnas helgbilagor på nittiotalet, tycks vara bortblåsa precis som alla svårlösta pussel och kluriga leksaker som under en kortare tid fyllde tusentals julklappspaket.
Men det kanske är det som är hela grejen. IQ har återigen blivit något exklusivt. Det är inget man talar högt om. En sann gentleman skryter aldrig.
Jag föser alla tankar åt sidan. Gör allt jag kan för att huvudet ska sluta snurra. Jag skulle kunna låtsas som att det bara är ett simpelt test som inte betyder någonting. Men det vore helt enkelt inte sant.
Under tio års tid har jag väntat på den här stunden. Att få min IQ mätt.
Fullt fokuserad sträcker jag ut handen och vänder fram första sidan i provhäftet. Stirrar på de första uppgifterna.
De första frågorna är alla av samma karaktär. Tre rader innehåller tre figurer vardera; trianglar, kvadrater och cirklar. En av figurerna saknas för att göra mönstret komplett, och det gäller att lista ut vilken.
Genast börjar jag söka efter mönster. Jag scannar av figurerna, vågrätt och lodrätt på samma gång. Jag jagar förändringen: vilka figurer dubbleras, vilka vänds, vilka adderas och vilka roterar? Ibland ser jag figurerna som en mönstrad tapet, då inser jag snabbt vilken som är nästa symbol. Ofta tar det bara några sekunder.
Det här går bra, tänker jag. Vad nu det betyder.
Att lyckas på Mensas intagningsprov är att få sin IQ på pränt. Att få bekräftat att man på detta område presterar bättre än 98 procent av befolkningen. Vad IQ sedan säger om en som person är svårare att svara på.
Personer med högt IQ brukar ha en benägenhet att lyckas bättre akademiskt, men i övrigt behöver ett högt IQ inte säga särskilt mycket. Kollar man IQ-trådarna på Flashback så tycks hög intelligens snarare vara ett tecken på att man bär på psykopatiska drag.
Och trots det unika som ett Mensa-kvalificerande IQ betyder, är det lite oklart vad det har för status. Det förekommer då och då i anställningssammanhang, men är undantag snarare än regel. Hos mina vänner lär ett medlemskap i Mensa inte generera några bonuspoäng. Om jag skriver in testet i mitt cv – vad signalerar det då? Tyder det på att jag är ett begåvat geni, eller tyder det på att jag är en anti-jante-riddare som bara vill provocera? Vad händer om jag börjar sprida ryktet om mitt IQ på krogen? Kommer omgivningen flockas runt mig? Kommer folk att titta snett på mig?
Det enda som verkar vara säkert med ett medlemskap är att man får medlemstidningen Legatus Mensae i brevlådan åtta gånger per år. Man får också någon form av samhörighet. En förening att träffas i. En förening där man kan ägna sig åt allt från fotografering och pokerkvällar till att utöva sexuella fetischer. Ja, det är faktiskt sant. På svenska Mensas hemsida listas olika Special interest groups, mindre sammanslutningar av Mensa-medlemmar som delar specifika intressen. En av dessa grupper heter kort och gott SIG Fetisch och riktar sig till »nyfikna och utövande inom området sexuella fetischer och BDSM (bondage/disciplin, dominans/underkastelse, sadism/masochism). Även andra sorters kinky och queer, t ex polyamorösa och transpersoner, är varmt välkomna«.
Samtidigt som Mensa glatt berättar att intresset för intelligens är stort just nu så kan man vända på steken. Det finns 3 500 Mensa-medlemmar, men det finns också 177 000 personer som har tillräckligt högt IQ, men ändå inte känner något behov av att få detta på pränt.
Vi som befinner oss i provlokalen denna dag har inte bara en, utan två, minsta gemensamma nämnare: vi tror oss ha hög IQ, och vi är tävlingsmänniskor.
Jag kan bara gå till mig själv. Jag gillar att prestera och jag älskar att analysera mig själv.
Men det är lustigt med IQ. När det kommer till löpning, som är ett annat av mina stora intressen, har jag inga problem med att framhäva mina resultat. Jag jublar över min tid på Göteborgsvarvet. Jag delar med mig på twitter av längden och hastigheten på mina löprundor.
Men när det kommer till det här testet drar jag mig för att berätta det för mina vänner. Nästan ingen vet om att jag är här. Som om det vore direkt fult att tro och hoppas att man har en ovanlig förmåga vad gäller denna typ av problemlösning. Som om det inte var något man hade rätt att glädjas åt.
Hade jag varit osedvanligt duktig på något annat hjärnbetonat, säg poesi, hade jag förmodligen stolt visat upp det för min omvärld.
Är det för att det dröjer sig kvar en uppfattning om att hög IQ är liktydigt med att ›vara smart‹, och att man då ofta har ett drygt förhållningssätt till sin omgivning? Eller handlar det bara om att det finns så tydliga föreställningar om vilka det är som är med i föreningen Mensa; ett gäng Chalmersnördar som racka ner på mindre begåvade människor över några stora stark?
Plötsligt sitter jag fast. 15 uppgifter in i provet har hjärnan låst sig. Och jag har inte ens gjort hälften av uppgifterna.
Lika delar panik och självhat sprider sig. På samma gång känner jag mig lurad. Självklart har de gjort provtestet mycket enklare för att fler ska tro att de är tillräckligt nära. 300 spänn per person, 14 personer per prov och ett prov är över på trettio minuter. Det är väldigt lätta pengar för Mensa.
Hur kunde jag vara så dum att jag gick hit utan att vara 100 procent säker på att lyckas. Det här är den typen av prov man inte misslyckas på. Antingen gör man provet och lyckas, eller så gör man det inte alls. Att klappa igenom vore förödande. Framförallt för min självbild. Kanske även inför min omgivning. Jag skulle få utstå gliringar i åratal.
Jag börjar relativisera. Vad spelar det för roll om jag misslyckas? Nu för tiden är det ju ändå mer trendigt att mäta EQ. Ingen normal arbetsgivare bryr sig om IQ. De vill att man ska hålla många bollar i luften, fungera i team, ha en trevlig personlighet och ›passa in i gänget‹.
Man kan fråga sig hur relevant IQ är som mått. Hjärnforskarna anser å ena sidan att IQ är ett bra mått på vår förmåga att lösa problem, och att det är konstigt att vi så sällan använder IQ för att mäta positiv särbegåvning. Psykologerna å andra sidan är av rakt motsatt uppfattning och menar att IQ-måttet ingenting säger om en människa, då det är många olika faktorer som måste vägas in för att man ska kunna få en bild.
Men det finns faktiskt en poäng med IQ-test. Det är med hjälp av IQ-tester som psykiska utvecklingsstörningar kan fastställas. Hos utvecklingsstörda barn är det viktigt att få rätt diagnos i tid, för att rätt hjälp ska kunna erbjudas. De testerna genomförs av psykologer, men är betydligt mer omfattande än Mensas test. Ett sådant stort test innefattar flera delar, och tar flera timmar att genomföra. Mensas prov går enbart ut på att se logiska mönster, men i ett större prov utgör mönstren bara en mycket liten del. Sett till det, samt det faktum att Mensas prov har en felmarginal på 15 IQ-enheter, så kan man fundera på hur pålitligt provet egentligen är.
Det är med dessa tankar jag försöker trösta mig där jag sitter fast i provet. Om jag misslyckas så betyder det inte nödvändigtvis att jag inte är smartare än 98 procent av befolkningen. Jag har bara gjort ett test som inte passar just min hjärna.
Så långt hinner jag tänka. Sedan får jag upp flytet igen och ser mönstren. Jag vet vad jag ska leta efter och jag hittar det direkt.
Det är pilar som vrider sig nittio grader och det är trianglar som ska adderas med varandra. Jag fastnar ytterligare en gång, men är väl medveten om att jag bara har 27 sekunder på mig per fråga och måste chansa. Jag krafsar ner svar i ett högt tempo och har precis skrivit ner det sista när en klocka ringer och provledaren berättar att tiden är ute.
Provet är över och han berättar att vi får ha max en handfull fel om vi ska klara provet. Resultatet får vi på posten inom sex veckor.
Jag lämnar lokalen. I fickan har jag min gröna Mensapenna.
Väntan på resultatet är en evighetslång pina. Provet har jag analyserat ner till minsta beståndsdel. Vänt och vridit på varenda fråga. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan.
Så plötsligt ligger det där på hallmattan. Ett stort kuvert med Mensalogga. Jag fylls av nervositet och klarar inte att öppna det på en gång. Men så, efter ett par timmar, bestämmer jag mig för att det inte är något att dra ut på. Med darrande händer sprättar jag upp kuvertet.
Där är ett inbetalningskort.
Och ett diplom, med snirkligt typsnitt och guldkant.
Jag har klarat provet. Med marginal. 43 av 45 rätt innebär att jag har en IQ på 135 eller mer. Det innebär att jag har högre IQ än 99 procent än befolkningen.
Nu har jag det på papper.
Vad jag ska använda det till har jag däremot ingen aning om.
Reportage publicerat i Faktum #108.
